Undrar varför det är såhär.
Varför jag ser på mig själv som jag gör.
Jag hatar varje mjuk centimeter på min kropp.
Men jag kollar aldrig snett på andra.
Oavsett vikt eller kroppsform.
Ändå tror jag att de dömer mig.
Att de kollar snett.
Granskar min kropp.
Fnissar bakom min rygg.
Jag har aldrig sett det ske.
Ändå inbillar jag mig att det händer.
Jag vill inte att låren ska nudda varandra.
Jag vill att nyckelbenen ska synas på bild.
Jag vill att höftbenen skapar en "trosbrygga".
Jag vill kunna räkna revbenen i spegeln.
Jag vill att käkbenen ramar in mitt ansikte.
Jag vill också förstå att dessa tankar inte är sunda.
Jag vill känna mig orkeslös och skakig.
Det betyder att jag går på tom mage.
Samtidigt vill jag känna mig pigg och energifylld.
Så jag orkar bära upp den lilla vikt som finns kvar.
Jag bråttas med inre tankar.
Ett krig utspelar sig i min hjärna.
Ett krig mellan Hälsolandet och Perfektionistan.
