Det är lätt att glömma bort sig, liksom tappa bort sig i tidens hastighet.
Helt plötsligt har flera månader passerat obemärkt, där står jag, fortfarande blek och fet.
-2,6 kg sedan sist, men det säger väl inte er så mycket kan jag tro.
Om jag ska vara ärlig så säger det inte mig så mycket heller.
För jag skulle lika gärna kunnat gått upp det utan att någon hade lagt märke till det.
Inte ens jag..?
Tycker inget händer längre.
Märker inget längre.
Snart jul också.
Jag älskar julen, men hatar allt som hör till den.
- "Ska du inte ha en karamell?"
- "Köttbullarna som farmor gjort är bättre än någonsin! Här, smaka!"
- "Ska vi kanske boka julbord iår? Vart vill ni gå?"
Nej. Nej. Nej. Panik.
Låt mig sitta här under min filt och känna smaken utav ingenting.
Det räcker med att dofterna lockar fram minnen från hur det var att vara bekymmersfri.
Då man ivrigt väntade på att potatisen skulle koka klart så vi kunde sätta oss till bords.
Bli serverad ett glas julmust och hinna ta första klunken innan skummet lagt sig.
Det är annorlunda nu.
Allt är annorlunda nu.